SKOLA, JOBB OCH VARA ARBETSLÖS.

Arbetslös. Arbetssökande. Usch, vad jag hatar dom orden. Arbetslös får en att känna sig mindre värd, oduglig, misslyckad. Arbetssökande får en att känna hopplöshet och frustation. För mig har det varit så iallafall, så jag känt. Ordet skola ger mig ångest. Jag har länge trott att det varit något fel på mig, på riktigt alltså. Eftersom jag inte kan plugga. Jag har på riktigt undrat om jag har någon "störning" i hjärnan eller om jag bara är korkad?! När jag var liten, då menar jag lågstadieliten, så älskade jag skolan, ÄLSKADE. Sedan, mest på högstadiet men redan på mellanstadiet började jag tycka att det blev svårt, för svårt. Jag gillade inte skolan alls i högstadiet. Jag gillade mina kompisar och så men inte själva skolan därför jag kände mig underbegåvad. Det spelade ingen roll om jag pluggade jätte mycket till ett prov, jag blev ändå bara godkänd, med nöd och näppe. Ibland underkänd också, men oftast klarade jag mig precis över gränsen till godkänt. Det gjorde att jag nästan slutade göra mina läxor eftersom det inte gav mig något. Jag hamnade liksom på samma nivå oavsett. Och våga inte påstå att jag hade fel studieteknik. Det må hända att jag hade, men nu på äldre dagar så har jag verkligen gått in för studieteknik och det har inte gjort större skillnad. Att säga att alla elever kan få högsta betyg bara eleven anstränger sig tillräckligt mycket är ren lögn. Då är man inte öppensinnad. Jag läser/hör det så ofta. Oftast kommer det från dom personer som har det ganska lätt i just skolan. Självklart lägger dom tid och plugg på att uppnå betygen, men jag, i detta fall, känner mig bara mer värdelös av sånna kommentarer. Det jag hatade mest av allt både i högstadiet och på komvux var när man fick tillbaka ett prov. Alla såg helt öppet vad man fick och efteråt skulle det diskuteras och gämföras, som en käftsmäll! 

Efter högstadiet struntade jag helt enkelt i gymnasiet. Jag vet inte än idag om det var bra eller dåligt. Sen vuxen ålder har jag kämpat med det där gymnasiebetygen på komvux. Det har tagit mig flera år, bakslag, svett och tårar för att klara av alla ämnen. Mamma har suttit och tragglat med mig, fast jag är vuxen har hon det. Hon har läst sida upp och sida ner, tydligt. Jag har grinat och undrat varför hon läser på franska. Ja, i min värld har det känts så, att allt i böckerna sått på ett språk jag inte förstår. Jag blev klar med komvux. Vissa ämnen inom psykologi, pedagogik osv fick jag tillochmed ganska bra betyg. Matte och svenska klarade jag nätt och jämt. Alla har påstått att hade jag gått gymnasiet så skulle det varit så mycket lättare att få jobb sen. DET har gjort att jag ändå tillslut fullföljde hela komvux. Blev det lättare sen undrar ni då. Nej. Jag har sökt jobb under flera år, och trots gymnasiekompetens så är det utan resultat. Visst, jag har haft många roliga och bra extra jobb men som vuxen skulle det vara skönt med ett fast jobb, liksom. Återigen har självförtroendet varit på botten. Bottnen av botten. Vad är det för fel på mig, varför vill ingen ha mig. Så har det känts, på jobbfronten. Har funderat mycket på högskolan. Jag trodde jag skulle klara mig nu, med gymnasiebetygen. Ska jag behöva utsätta mig för mer skola, dessutom på en helt ny nivå. Jag gjorde aldrig det. Vågade inte riskera det självförtroende som fanns kvar. I perioder har jag inte ens sökt jobb. Jag har inte velat utsätta mig för det. Att få nej IGEN. Men sen gjorde jag ett ryck nu efter sommaren och sökte allt som kom i min väg. Och vet ni, nu har jag ett jobb! Det känns så grymt bra! Inte vilket jobb som helst heller. Ett jobb som passar mig perfekt. Inte ett sånt jobb man tar för att man inte har något annat. Utan ett jobb som jag VILL ha. Jag har nog inte visat riktigt utåt hur glad jag faktiskt är över det här jobbet. Jag är nog fortfarande lite i chock att jag fick det. Har inte riktigt våga fatta det än. Vad gör jag då. Jag jobbar som SR (anläggningsansvarig, på svenska) för nyöppnade FITNESS 24 SEVEN här i Eskilstuna. Alla arbetsuppgifter jag kan tänka mig i ett och samma jobb. 

Varför skriver jag allt det här, undrar ni. Jo, jag läser lite här och där om vänner och andra människor som mår sjukt dåligt av att inte få jobb. Jag vill försöka peppa er, dom personerna alltså, att inte ge upp. Det blir er tur, jag lovar. Jag är Just nu ett levande bevis på det. Jag förtjänar det här jobbet så sjukt mycket och det var VERKLIGEN min tur nu. Nästa gång är det din tur, ge bara inte upp!