Jag jobbar i butiken och en kvinna i permobil kommer in med sin assistent. Jag pratar endast med kvinnan eftersom det är hon som är ute och shoppar, inte assistenten. Hon är jättenöjd med min service säger hon och nöjd över kläderna jag hjälpt henne välja ut som present till sitt barnbarn. När hon betalat får hon syn på en kjol som hon vill titta närmre på. När hon tittat klart så säger jag att den även hänger i skyltfönstret så hon kan se den bättre på dockan när hon RULLAR ut. Ja, nu i efterhand kan jag känna att det var jävligt dumt av mig och säga rullar istället för går... Hela tiden när jag pratade med kvinnan så valde jag noga mina ord för att inte förolämpa på något sett. Det blev ändå fel. Men jag tycker nog inte utskällningen hon gav mig stod i proportion till vad jag gjort. Jag bad om ursäkt såklart. Men vad spelar det för roll. I hennes och andras ögon så är hon offret. Det är ju hon som har ett handikapp. Jag håller med till viss del men det är faktiskt inte så himla lätt för mig utan handikapp heller alltid. Att veta vad man får eller inte får säga för att det ska bli rätt. Ibland kanske den med handikapp ska ta och sätta sig in i min situation också. Jag VET inte hur det faktiskt är att leva med dennes handikapp. Jag försöker men det är inte alltid lätt för oss andra heller i en sån situation. Jag är trött på att det alltid är personen med handikapp som är offret. Att jag måste anpassa allt jag säger/gör för denne person medans den tycker det är ok att tala hur som helst till mig.
Jag är ledsen men jag köper inte det!
Annars går det bra här hemma. Theo verkar inte bry sig om gipset så mycket. Han är mest nöjd över att bli buren överallt :) vet dock inte om jag är lika nöjd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar