PÅ MED SKYDSVÄSTEN.

Idag har jag fått ta på mig skyddsvästen, bokstavligen. Melissa har tjatat på mig ett halvår att hon minsann klarar att gå själv till dagis. Jag har tjatat tillbaka på Melissa lika länge om varför jag inte tillåter henne att gå själv till dagis. Vi har pratat om saker som trafiken, okända människor mm. Självklart är trafiken läskig men JAG känner Melissa bäst. Jag vet att hon kollar sig för. Olyckor kan såklart hända, men det gäller alla. Vuxna som barn. Jag själv är mer orolig för att hon ska bli bortrövad eller något sådant. Iallafall så fortsatte detta tjat imorse. Theodor var hängig och jag ville inte gå ut med han. Så båda barnen skulle vara lediga. Men Melissa ville absolut gå till dagis. Då gav jag henne chansen att prova promenera till dagis själv. Detta är såklart inget hon kommer börja göra. Det handlar inte om att jag är lat, oansvarig eller inte kan ta beslut för en fem åring. Jag hade valmöjligheten att låta henne gå med min kusin som var här. Men Melissa VILL bevisa att hon klarar det själv. Jag lät henne göra det. EN DAG. Det tog fyra minuter för henne att komma dit. Jag ringde dagis när hon gick och bad dom ringa tillbaka så fort hon var framme. Jag ska erkänna att jag gick på nålar när hon gått. Men samtidigt var jag lycklig, för hennes skull. Jag stod i köksfönstret och följde henne med blicken så långt det gick. Hon var överlycklig och HOPPADE hela vägen. Ja, det var lite vågat det jag gjorde idag. Men priset för oss båda är oslagbart. Melissas självförtroende är höjt till topp, det är oslagbart. Nu VET hon att hon kan klara det och behöver inte tjata för att bevisa det. VI vet det. Det ända jag är besviken över är att jag fått försvara mig HELA dagen. Även för personer som står mig nära. Kanske känner ni mig inte så bra som jag trodde. Gjorde ni det så skulle ni veta att jag ÄR en ansvarsfull mamma som ALLTID ser till mina barns bästa. Tråkigt att man ska behöva sätta på sig skyddsvästen och försvara det.